Banddriven cirkulär transportör

Vad är en banddriven cirkulär transportör

En banddriven cirkulär transportör flyttar delar och behållare längs ett spår med sluten slinga med hjälp av ett kontinuerligt band istället för en kedja eller en rullbädd. En drivmotor vrider en drivremskiva och friktion mellan remskivans yta och remmen för den rotationen i framåtrörelse runt kurvan.

Det friktionsbaserade-engagemanget är det som skiljer en banddriven cirkulär transportör från ett kedjedrivningssystem, som istället förlitar sig på positiv tand-till-kontakt. Eftersom remmen greppar genom friktion snarare än mekanisk förregling, är ingenjörer noga uppmärksamma på remskivans yta, lindningsvinkel och spänning när de dimensionerar den här typen av transportörer. Rätt till de tre faktorerna, och den cirkulära transportören med remdrift går tyst och håller hastigheten även när lasten växlar runt slingan. Missförstå dem, och halka meddelar sig först som ljud, sedan som bältesspårning som driver mot ena kanten av kurvstyrskenan.

Vad är skillnaden från andra transmissionsringtransportörer?

Här På den här sidan introducerar vi serien Belt Drive Circular Conveyor Lines, du kommer att se produktionsbilder, testvideor enligt följande:

Du är också välkommen att titta på fler projekt eller besöka vårt videogalleri på Youtube:https://www.youtube.com/@tallmanrobotics

Packning och leverans för cirkulära transportörsystem:

Strukturella kärnkomponenter

En banddriven cirkulär transportör kombinerar en handfull kärndelar till en kontinuerlig slinga. Drivremskivan sitter vid den punkt där drivmotorn injicerar vridmoment i systemet, medan tomgångsremskivor stödjer och omdirigerar remmen vid varannan punkt runt banan. Remskiva eftersläpning, en gummi- eller polyuretanbeläggning som är bunden till drivremskivans yta, höjer friktionskoefficienten mellan remskiva och rem så att vridmomentet överförs utan slirning.

En kurvstyrningsskena löper längs öglans inre och yttre kanter och håller bältet centrerat när det rör sig genom kurvan. En bältessträckare drar stadigt på öglans retursida, och själva remmen, förenad med en skarv vid en punkt i öglan, bildar den kontinuerliga ytan som bär produkten. Varje del beror på de andra. En väl-fördröjd remskiva slirar fortfarande om remspänningen blir låg, och en korrekt spänd rem glider fortfarande ur mitten om kurvstyrskenan inte är i linje.

Drivhjulsdesign och lindningsvinkel

Vridmomentöverföringen vid drivremskivan beror på två saker som samverkar: remskivans eftersläpning och lindningsvinkel. Eftersläpande materialval ställer in basfriktionskoefficienten. Gummi som släpar mot ett-gummibakat bälte löper vanligtvis inom 0,35 till 0,4 koefficienten-av-friktionsintervallet under torra förhållanden. Diamant-räfflad gummisläpning byter bort en del av det bästa greppet - som ofta lägger sig närmare 0,25 till 0.3 - i utbyte mot kanaler som rensar bort fukt i våta miljöer eller spolningsmiljöer, där en slät eftersläpande yta annars skulle förlora dragkraft. Slät gummi- eller uretanlagring passar i stället torr inomhusdrift och löper tystare mot en slät bältesrygg.

Omlindningsvinkeln, den del av remskivans omkrets som remmen faktiskt kommer i kontakt med, spelar lika stor roll som själva materialet som ligger efter. En enda drivremskiva håller vanligtvis remmen över ungefär 180 graders lindning. En ytlig lindningsvinkel begränsar hur mycket vridmoment drivremskivan kan överföra innan remmen börjar glida, oavsett hur bra eftersläpningen är. Ingenjörer ökar den effektiva lindningen genom att lägga till en remskiva precis före drivremskivan, som drar remmen till djupare kontakt med drivytan - och trycker vanligtvis ut kontaktbågen till någonstans i intervallet 210 till 230 grader. Denna snäv-och-drivning dyker ofta upp på banddrivna cirkulära transportband som bär tyngre laster runt en snäv kurva. En enda drivremskiva ensam skulle inte hålla tillräckligt med vridmoment där utan att slira.

Kurvstyrskena och bälteskantstöd

En kurvstyrningsskena gör mer än att hålla bältet från att vandra från ramen. Längs den krökta sektionen av en banddriven cirkulär transportör vill bandet naturligtvis färdas i en rak linje, och styrskenan är det som kontinuerligt omdirigerar det in i kurvan. Rälsmaterial och profilform påverkar båda hur smidigt denna omdirigering sker.

Formade stålkanaler klarar tunga laster och slitande miljöer, medan extruderade aluminiumkanaler är lättare och passar renare inomhusceller. Rälsprofilen i sig inkluderar vanligtvis en slitlist med låg-friktion längs kontaktytan, skild från den strukturella kanalen. Den separationen spelar roll i fältet: kantslitage blir ett enkelt remsbyte snarare än ett fullständigt rälsbyte. Kurvradie spelar också direkt in i rälsdesign. En snävare radie ökar den laterala kraften som trycker bältet mot skenan, så snävare kurvor kräver i allmänhet en bredare eller förstärkt slitremsa för att sprida den extra belastningen.

Bälteskonstruktion och materialval

Bandkonstruktionen på en cirkulär transportör måste balansera två konkurrerande behov: tillräcklig flexibilitet för att böja sig runt kurvan utan att spricka, och tillräcklig styvhet för att hålla sin form under belastning. Tyg-förstärkta bälten använder vävda polyester- eller nylonskikt sammanfogade i ett gummi- eller PVC-överdrag, vilket ger förutsägbar styrka längs bältets längd. Monolitiska termoplastbälten, ofta polyuretan, hoppar över tygskiktet helt och litar på själva basmaterialet för både styrka och flexibilitet.

Modulära plastbälten tar ett annat tillvägagångssätt och bygger bältet från sammankopplade gångjärnssektioner snarare än ett kontinuerligt ark. Denna konstruktion hanterar snäva kurvradier bra, eftersom varje modul svänger oberoende av varandra istället för att sträcka ut så som ett kontinuerligt band måste. Anläggningsteam väger kurvtäthet, spolningsexponering och bärarvikt tillsammans när de väljer mellan dessa alternativ.

Bältes spännings- och töjningsbeteende

Remspänningen håller öglan sittande mot drivremskivan och varje tomgångsremskiva runt banan. Till skillnad från en kedja, som förlängs genom metallslitage vid tapparna och bussningarna, sträcker sig ett bälte annorlunda: det kryper långsamt och sträcker sig under ihållande belastning när själva remmaterialet ger vika med tiden. Denna förlängning byggs upp gradvis. Bältessträckaren behöver tillräckligt med räckvidd för att ta upp slack under månader av kontinuerlig drift, inte bara vid den första installationen.

Skruvspännare av-typ fungerar bra för remmar med förutsägbara, långsamma töjningshastigheter, vilket ger en fast justeringspunkt som fabrikspersonalen kan återställa med jämna mellanrum. Fjäderbelastade- eller pneumatiska spännare tar upp slack automatiskt istället, vilket passar linjer där förlängningen sker snabbare eller mindre förutsägbart. Hur som helst, korrekt spänning håller lindningsvinkeln på drivremskivan konsekvent. Ett löst bälte minskar effektivt lindningsvinkeln genom att lyfta bort från remskivan under belastning - skärvridmomentöverföring exakt när transportören behöver det som mest.

Bältesskarvdesign

Varje kontinuerlig rem behöver en skarv där de två ändarna förenas till en sluten slinga, och skarvtyp påverkar både remstyrkan och hur smidigt remmen löper genom drivremskivan och varje kurva. En fingerskarv låser ihop avsmalnande fingrar från varje bältes ände och binder dem under värme och tryck, vilket ger en fog nästan lika stark som själva bälteskroppen. Denna skarvtyp passar remmar under kontinuerlig tung belastning, där en svagare skarv skulle bli brottpunkten långt innan remmaterialet gör det.

Mekaniska fästelement förenar bältesändar med metall- eller plastklämmor istället, och byter ut en viss fogstyrka mot en skarv som fabriksteam kan öppna och återförsluta utan specialiserad bindningsutrustning. Det här tillvägagångssättet passar linjer som behöver snabbt byta bälte, eftersom en fäst skarv tar mycket mindre stilleståndstid än en värme-förbunden fingerskarv. Skarvhållfasthet kontra servicebarhet vägleder i allmänhet vilken typ en ingenjör specificerar.

Drivmotor och hastighetszonering

Drivmotorn bestämmer takten för en banddriven cirkulär transportör på samma sätt som för ett kedjedrivet-system. Men den friktionsbaserade-anslutningen vid drivremskivan lägger till ytterligare en variabel: tillgängligt vridmoment har ett tak som ställs in av eftersläpande friktion och lindningsvinkel, inte bara av motorstorlek. Överdimensionering av motorn utan att adressera remskivans grepp flyttar bara felpunkten från motorn till rem-remskivans gränssnitt.

Längre cirkulära transportörslingor använder ibland mer än en drivremskiva, som var och en hanterar en del av slingan istället för att dra hela bandlängden från en enda punkt. Denna multi-drivning minskar toppspänningen i slingan och tillåter oberoende hastighetszoner för ackumuleringssektioner. Kodarfeedback vid varje drivpunkt håller dessa zoner synkroniserade, så att bärarna rör sig i en jämn takt över övergången mellan drivsektionerna.

Typiska industriella tillämpningar

Livsmedelsbearbetnings- och förpackningsceller är det vanligaste hemmet för en remdriven cirkulär transportör, och orsaken beror på buller: en friktionsdrift hoppar över det mekaniska klappret som en kedja-och-kedjehjulssystem bär in i en omslags- eller inspektionslinje. Bageri-, snacks- och godisförpackare leder brickor och kartonger genom dessa öglor just för att bältets yta inte kommer att markera eller buckla känslig produkt som en hård rullbädd kan.

Gå över till elektronik och ljusmontering, och prioriteringen ändras något. Bullerreducering spelar fortfarande roll, men det gör också att hålla drivlinan tillräckligt kompakt för att sitta nära en arbetsstation där en operatör eller en robot når direkt på remmen. Läkemedelsförpackningar lånar samma drivlina logik på ett mindre fotavtryck, trä kartonger genom märkning och inspektion slingor där en hastighet hicka innebär en avvisad batch snarare än bara ett kosmetiskt fel.

Över dessa tre vertikaler ligger bandhastigheterna vanligtvis i intervallet 0,1 till 1,0 m/s (ungefär 20 till 200 fot/min) - tillräckligt långsamt för skonsam produkthantering, tillräckligt snabbt för att transportören inte blir flaskhalsen på linjen.

Inget av de sex elementen ovan fungerar isolerat. En remskiva levererar endast sitt fulla vridmoment när både spänning och lindningsvinkel är inställda, och en slitremsa förtjänar sin behållning endast om styrskenans inriktning bakom den är korrekt. Att specificera en banddriven cirkulär transportör handlar mindre om att välja delar från en lista och mer om att få hela kedjan av beroenden rätt på en gång.

Banddrivning kontra kedjedriven cirkulär transportör

Anläggningsingenjörer som väger en remdriven cirkulär transportör mot en kedjedriven cirkulär transportör jämför verkligen två olika vridmoment-överföringsmekanismer. Tabellen nedan ställer båda drivlinorna upp mot de faktorer som vanligtvis avgör valet.

Konfigurationsreferens

Tabellen nedan sammanfattar drivlinans kärnelement som täcks ovan. Val av rem följer i allmänhet tillverkarens hållfasthetsklassificeringar och CEMA eller DIN 22101 designvägledning för remskivors dimensionering och remspänning, medan remskivans eftersläpning och lindningsvinkel är inställda för att matcha den valda rem- och bärlasten.

Relaterad läsning: för tyngre, positiva-tillämpningar för engagemang, se sidan Chain Drive Circular Conveyor; för böjda layouter som kräver frekventa riktningsändringar, se Curve Circular Band Conveyor; för TallMans modulära produktlinje med runda bälten och kamrem, se kugg- och rundbandstransportörer.

Vanliga frågor

Vad skiljer en banddriven cirkulär transportör från en kedjedriven cirkulär transportör?

En remdriven cirkulär transportör överför vridmoment genom friktion mellan drivremskivan och remmen, medan en kedjedrift i stället förlitar sig på positiva kuggar-till-rullen. Bältessystemet går tystare och klarar lättare till medelstora laster bra, medan kedjesystemet rymmer tyngre bärare utan att glida.

Hur påverkar remskivans eftersläpning prestandan?

Remskivans eftersläpning höjer friktionskoefficienten mellan drivremskivan och remmen. Diamant-räfflad eftersläpning fungerar bäst i våta miljöer eller i spolningsmiljöer, medan mjuk eftersläpning passar torr, tyst drift inomhus.

När behöver en remdriven cirkulär transportör mer än en drivremskiva?

Längre öglor eller tyngre laster överstiger ibland vad en enda drivremskiva kan överföra utan att slira. Att lägga till en andra drivpunkt minskar maximal remspänning och stödjer oberoende hastighetszoner längs slingan.

Vad gör att ett bälte tappar spänningen med tiden?

Bältesspänningen sjunker gradvis när remmaterialet kryper under ihållande belastning, till skillnad från en kedja, som töjs ut genom metallslitage vid tapparna. En bältessträckare med tillräckligt med räckvidd tar upp detta spel automatiskt eller genom periodisk justering.

Vilken remskarvtyp passar tunga kontinuerliga belastningar?

En fingerskarv, sammanfogad under värme och tryck, ger en skarv som är nästan lika stark som bälteskroppen och lämpar sig för kontinuerliga tunga-belastningar. Mekaniska fästelement byter ut viss styrka för snabbare fältservice i stället.